När museet byggdes i Slottsskogen under första världskriget anlitades konservator Olof Gylling för att återskapa några kända svenska naturmiljöer med särskilt rikt djurliv i små tittskåp - dioramor.
Arkitekten Ernst Thorulf hade skapat en kupol under vilka dioramorna skulle visas.
Totalt finns det plats för fem större dioramor och några mindre.

 

I dioramorna har Gylling återskapat ett stycke natur av både fabricerade och naturliga material, han har byggt kulisser som övergår i fondmålningar och i allt detta placerat ut uppstoppade djur.

 

Vid denna tid hade man börjat intressera sig för detta sätt att visa upp naturen till skillnad från den traditionella utställningen där djuren radades upp i enlighet med Linnés systematik oberoende av sin livsmiljö. Museets övriga utställningar byggdes till största delen på detta senare vis.

 

Gylling skiljer sig från sina samtida i ett viktigt avseende. Där andra skapade en fond av miljöer och placerade så många djur som möjligt i förgrunden, ville Gylling vara trogen naturen och återskapa en verklig plats där djuren samverkar med varandra och sin miljö. Varje plats har en direkt motsvarighet. När man tittar in i hans skapelser är djuren inte alltid så lätta att upptäcka, de sitter ofta delvis dolda precis som på riktigt. Deras färger blir heller inte så grälla i ett naturligt sammanhang. Man kan behöva stå en stund och titta noga för att upptäcka dem.

 

Samtigt med dioramorna skapade man flera "minimiljöer" med bon av svenska fåglar i den södra delen av fågelgallerierna. Även dessa är små pärlor i museets utställningar.

Förutom dioramorna från Stora Karlsö med sina grisslor (till vänster), stränderna vid Hornborgarsjön och Måkläppen vid Falsterbo (nedan) finns det dioramor från Tjiskavaara vid Abisko och från storskogen i Jämtland.
 
Dioramorna tog fyra år att färdigställa. Olof Gylling har monterat djuren tillsammans med Gustav Kihlén och målat fonderna.