Utställning: Olof Gyllings Dioramor

I museets dioramor får vi en unik ögonblicksbild av några återskapade kända svenska naturmiljöer med med ett då, särskilt rikt djurliv. Arbetet med tittskåpen tog tio år och oändligt med tålamod att färdigställa.

När museet byggdes i Slottsskogen under första världskriget anlitades konservator Olof Gylling för att återskapa några kända svenska naturmiljöer med särskilt rikt djurliv i små tittskåp – så kallade dioramor. I Olof Gyllings dioramor ser vi världen genom ett titthål – som den en gång såg ut.

Dioramornas historia

Dioramor introducerades som utställningsform i samband med de biologiska museernas tillkomst i slutet av 1800-talet. Det var först och främst i Sverige och därefter USA som man införde dioramor på de naturhistoriska museerna. Här i Sverige var det Gustav Kolthoff, som missnöjd med det konventionella sättet att visa djur, skapade de biologiska museerna. Idén var att visa djuren "i sin rätta miljö". Det blev ett alternativ till där djuren presenterades uppradade enligt taxonomiska principer. Kolthoff var tvärtom fascinerad av djurens förmåga att dölja sig i landksapet. Man ville nu förstå naturen och dramatiska ögonblick ur naturen återskapades i form av frusna ögonblick.

Olof Gylling påbörjade arbetet med dioramorna flera år innan museet öppnade 1923. Gylling var landskaps- och djurmålare, zoolog, geolog, botanist och vid denna tid ansedd som en av de främsta konservatorerna i Norden. Han var också erkänd konstnär. Gylling gjorde studier på plats i de miljöer han ville gestalta, skisser gjordes och fotografier togs. Material samlades in och preparerades. Han monterade djuren assisterad av konservator Gustav Kihlén. Dessutom gjorde han bakgrundsmålningarna. Arbetet tog tio år och oändligt med tålamod att färdigställa.

Illusionseffekt

Dioramorna är konstruerade som tittskåp och bygger på en illusionseffekt. När man lät bygga dioramorna planerade man in ett torn med insläpp av dagsljus. Genom betraktarens placering i förhållande till dioramat, det beskurna synfältet och bakgrundens konkava form, skapas illusionen av ett landskap som tycks sträcka sig in ett fjärran. Konservatorstekniken hade utvecklats och de skickligt monterade djuren placerades i ett konserverat stycke natur mot en bakgrund som ofta var målad av den tidens främsta naturmålare.