Med museet som spelplats - tre frågor till författaren Marie Hermansson
KULTUR I hennes senaste roman Längst in i skogen utgör museet scen för berättelsen. Läs om varför bokaktuella Marie Hermansson valde museet som spelplats för sin aktuella bok och vilken plats på museet som är hennes egen favorit.
1. Varför valde du museet som spelplats för den här berättelsen?
- Museet är en suggestiv miljö som väcker tankar kring liv och död, människa och natur. Det är på en gång vackert, mystiskt och lite skrämmande. Det finns något paradoxalt i att ett museum som vill visa livet är så fullt av död. Att alla djur man ser är döda varelser som en gång har levt. För en kriminalroman är det här en passande miljö. Eftersom min roman utspelar sig 1926 har det också varit praktiskt att miljön är så välbevarad. När man skriver historiska romaner är man annars hänvisad till foton och teckningar för att kunna föreställa sig hur det såg ut. Men här var det ju bara att gå dit och kolla. Det mesta från den tiden finns ju kvar.
2. Vad har du för relation till naturen/museet?
- Jag tycker om att promenera i skogen, särskilt när jag är i början av ett romanprojekt och behöver fundera. Någon riktig vildmark vågar jag mig inte ut i, Änggårdsbergen och Delsjöområdet är tillräckligt vilt för mig. Jag vill gärna veta namnen på växter och fåglar och är nyfiken på naturvetenskapliga fakta. Men mitt naturintresse rymmer också myt och fantasi. Ett tag var jag intresserad av svampar och skrev en roman på det temat, "Svampkungens son". Jag har även skrivit en roman, ”Värddjuret”, där fjärilar spelar en stor roll. Naturhistoriska museet är för mig förknippat med barndomen. Så är det nog för många. Man går dit som barn, sedan går man dit när man själv får barn och slutligen går man dit med sina barnbarn. Och allt är sig likt. Det är en trygghet.
3. Så här inför museihösten, har du något favoritrum, någon favoritmonter eller något favoritdjur på museet?
- Jag har alltid varit fascinerad av dioramorna. Det är lite magiskt att gå in i det där mörka, grottlika rummet och kika in genom glasrutorna till de olika landskapen. Dioramornas skapare Olof Gylling måste ha varit ett geni. Vartenda grässtrå och blad är handgjort och handmålat, men oerhört verkligt. När han 1923 var klar med sitt verk förslöt han väggarna noggrant med tjärade fogar för att förhindra insläpp av damm och skadedjur. Att förseglingen inte har brutits på hundra år får tanken att svindla. Jag har ofta intresserat mig för isolerade platser som utgör en egen värld. Dioramorna är ju just det. Jag tänker mig att luften därinne måste vara densamma som 1923, att tiden har stannat därinne.
Fotograf: Rickard L. Eriksson
Frågorna är ställda till Marie Hermansson september 2024.
