Hur tätar man en burk på bästa sätt?
MUSEIHISTORIA Som ett miljöarkiv - sedan 1833 förvaras insamlade exemplar av olika djurarter i våra magasin för framtida forskning. De kan vara bevarade som ben, som skinn eller i etanol. För att förhindra att etanolen avdunstar och materialet torkar ut, har man genom historien prövat sig fram för att täta burkarna. Här går vi igenom några av dem.
1 & 2. Glaskärl med urinblåsa och rött vax
Den här burken från slutet av 1800-talet/början av 1900-talet har en förslutning som bland annat är tillverkad av urinblåsa från gris. Över burkens mynning ligger en liten tunn metallplatta, ovanpå den har en blöt urinblåsa sträckts. Den har i sin tur fästs med en tråd som virats runt i flera varv under kanten. När blåsan torkat, har den krympt och blivit tät. Ibland har man även vaxat (se bild). Detta är en mycket tät förslutning där i princip inget dunstar, däremot är det desto svårare att komma in i burken. När en forskare vill använda preparatet för mätningar/provtagning får vi bryta upp förslutningen och byta ut hela burken.
3. Glaskärl med glasskiva och vaxblandning
Även denna burk är från 1800-tal/tidigt 1900-tal. Ovanpå ligger en platt glasskiva som lock. Tätningen mellan burk och lock består av en blandning av vax och vaselin. Med tiden har blandningen missfärgats och torkat som vi kan skymta på bilden. När denna burk ska tas om hand behöver den gamla tätningen skrapas bort, mynningen rengöras och tätas på nytt men nu med silikonfett.
4. Glaskärl med naturkork
Det här är ytterligare en variant från 1800-talet/början av 1900-talet. Men här får vi se upp med avdunstning. Tätheten hänger på korkens kvalité. Hur bra en kork är avgörs på hur de är utstansade ur korkekens bark. I barken finns små rör och i värsta fall går rören rakt genom korken och avdunstningen sker mer effektivt genom korken som små skorsstenar. I bästa fall är korken stansad så att rören sitter på tvären. Med tiden torkar den här varianten av kork och behöver bytas ut.
5. Glasburk med gummipackning
De här glasburkarna påminner om de som används i hem för att konservera till exempel grönsaker. Stabila burkar som sluter tätt med en gummipackning mellan lock och burk. En uppdatering av burken görs när gummipackningen torkat och spricker. Burkarna är från Surte glasbruk några mil norr om Göteborg. Museet införskaffade dem 1978 när glasbruket lades ned.
6. Glaskärl med glaspropp och vaselin
Denna burk är från 1800-tal/början av 1900-talet. Här består locket av en glaspropp med slipad kant vilken möter motsvarande slipade yta på glasburkens insida. För att få denna burk tät smörjs den slipade kanten på locket med vanligt vaselin. Sedan sätts locket i och vrids om tills det tar stopp. Då har vaselinet blivit jämt utsmetat och det är tätt så att inte etanolen avdunstar. Efter en tid när vaselinet börjar torka eller när intendenterna behöver fylla på mer etanol smetas nytt vaselin på.
7. Glasburk med plastlock
De här burkarna köptes in någon gång på 1990-talet. Locken ansågs till en början täta och smidiga att ta på och av när forskare behövde hantera materialet. Men de visade sig inte hålla över tid – locken sprack och hela burken fick så småningom bytas ut till en med en mer hållbar förslutning.
8. Glasburk med skruvlock
Detta är den senaste typen av burkar museet använder - glasburk ála 2000-tal. Locket av metall är gängat för att möta burkens kant, det skruvas av och på. Denna variant som är tät men som kan rosta på sikt, tas i bruk i våra samlingar hundra år efter de första i den här listan och används dagligdags för att byta ut äldre som inte längre är funktionsdugliga.
