Klimakteriet – både invektiv och evolution

När man pratar om klimakteriet och menopausen tänker de flesta på människors menopaus, kanske på äldre kvinnor, kanske på sin mamma, farmor eller mormor eller på sig själv.  Magnus Gelang tänker mer på andra däggdjur, vilket inte är så konstigt. Han är biolog och arbetar som vetenskaplig intendent på Göteborgs naturhistoriska museum.  

– Framför allt tänker jag nog på valar, men även på människan, eftersom menopaus ju är något som finns hos människa och det har bevisats hos späckhuggare, kortfenad grindval, hos vitval och narval.  Sen finns det säkerligen hos flera arter, men det är inte så många som har bemödat sig att forska kring det här ämnet. 

Evolutionär fördel 

Äggen tar slut även hos andra arter. I samband med det så brukar deras dödlighet öka. Men det som är speciellt med människor och späckhuggare är att vi fortsätter leva även när vi inte kan producera fler avkommor.  

– En späckhuggarhona blir runt 60 år, det är en hög ålder får man säga och likt människan så går hon in i menopausen när hon har en tredjedel kvar att leva. Det man tänker är att det är en evolutionär fördel, säger Magnus Gelang. 

Den evolutionära fördelen handlar om att den äldre honan bidrar till att fostra barnbarn och barnbarnsbarn och den kunskap hon för vidare ökar avkommans chanser att överleva. Hennes höga ålder innebär också att hon inte konkurrerar på samma sätt om till exempel föda, som hennes dotter gör, i egenskap av den primära fostraren.  

– Mormors gener finns i ungarna, så den kedjan finns redan. Däremot finns det ett stort behov av hennes kunskap och erfarenhet, fortsätter han.  

Fler likheter 

Det finns flera däggdjur som liksom människor lever i flock. Förutom de fyra valarter där honorna går in i menopaus så vet man att även primater, elefanter och fladdermöss lever i komplexa sociala strukturer. De bildar också kulturer. 

– Det ser man jättetydligt hos späckhuggare. De har utpräglade kulturer och det går mode i vissa grejer. De liknar oss på så många sätt, så vi har lätt att relatera till dem.  

De bildar också gäng, drar runt och hittar på bus, men den tighta relationen till mamma och farmor eller mormor gör att de alltid kommer hem igen.  

– Den äldre späckhuggarhonan har ett högt värde, hög status. Jag skulle nog gissa på att det är så hos oss människor också, kanske med viss tillfällig dipp just precis nu och de senaste hundra åren. 

Så som den västerländska livsstilen utvecklats de senaste århundradena har vi människor slutat leva i generationsboenden, med mor- och farföräldrar i samma hushåll. Samhället har tagit över den äldre generationens funktion i form av förskola och skola, vilket faktiskt antyder att vi inte är färdigutvecklade vid fem års ålder. Snarare ser vi en förlängd barndom, precis som hos späckhuggarna. 

– Den äldre honan ger uppmärksamhet och ungarna får ett längre lärande. En annan grej som utmärker de här arterna, som går in i klimakteriet, är att ungarna stannar i familjen länge. 

Könsskillnader och reproduktion 

Det finns skillnader i honor och hanars möjligheter att reproducera sig. Honornas ägg tar slut, medan hanarna kan producera nya kullar genom hela livet. Unga hanar har svårare att komma till, medan de äldre hanarnas erfarenhet och kunskap är attraktiv.  

– Evolutionen tycks fungera så här: om en äldre hane överlevt så här länge, så ökar chansen att han lever i morgon också. Däremot finns det ju inget som motsäger att honor skulle kunna få egna ungar och samtidigt fostra sina barnbarn, menar Magnus Gelang.  

Just här är evolutionen inte riktigt konsekvent. Eller om den är det. Eftersom menopausen är så ovanlig som den är, så skulle man kunna sluta sig till att den inte är så evolutionärt gångbar. Å andra sidan, om den inte har någon evolutionär funktion, skulle den försvinna, fortsätter han. 

– Så är det, och det skulle gå snabbt, inom några generationer. Men i och med att menopausen finns så fyller den en funktion hos oss. Då är det just i rollen som fostrare av barnbarn man tänker på. Vi har ju klarat oss länge som art.  

Människor är djur 

Vi står i valsalen på Göteborgs naturhistoriska museum. I taket hänger monterade valskelett. Vi stannar under narvalen. Den är imponerande, minst sagt.  

– Den är en högarktisk art. Fantastisk, där man då har påvisat att de faktiskt går in i klimakteriet. 

Det simmar alltså runt klimakteriesystrar i haven?  

– Så är det. Det är en häftig tanke att det simmar gamla kloka mormödrar och farmödrar där ute och lär barnen vett och etikett, var det finns mat och vad man ska passa sig för. Hur man ska undvika isbjörnar och så vidare. 

Magnus Gelang tycker att det är viktigt att reflektera över likheterna. Frågan om vi skiljer oss från djuren, finns egentligen inte. Vi är inte mindre eller mer djur än en narval, säger han. Att sätta sig själv i ett större perspektiv är helt nödvändigt. Människan behöver se sig som en del av helheten.   

– Vi påverkar och påverkas och hänger ihop med allt, men den tanken har vi kommit bort ifrån i dag.  Det visare sig i hur vi utnyttjar jordens resurser och hur vi inte tar hand om vår omvärld.  

Så vi äger inte?

Nej det gör vi inte. Tvärtom.