Berättelsen om museets elefant
Ett av de stora blickfången på Göteborgs naturhistoriska museum är den afrikanska elefanten som tronar mitt i däggdjurssalen. Redan vid vernissagen 1952 fick den besökare att vallfärda. Men hur kom den hit från Angola? Här är berättelsen om vår elefant och mannen som tog hit den.
Redan under 1930-talet fanns planer på att komplettera samlingarna på Göteborgs naturhistoriska museum med en elefant. En resa till Angola i södra Afrika beräknades kosta cirka 20 000 kronor – vilket motsvarar drygt 730 000 kronor i 2022 års penningvärde.
Till slut hade museet nog med pengar. Uppdraget gick till intendenten David Sjölander, som äntligen skulle få chans att göra verklighet av sin dröm att konservera en elefant för museets räkning.
Sommaren 1948 kom Sjölander i väg på sin expedition. Han nådde hamnen i Lobito 4 september och etablerade sitt högkvarter i Mossamedes, som låg längre söderut vid kusten, med hjälp av en lokal boskapsfarmare och jägare. Expeditionen bestod av ett 30-tal personer, inte bara vuxna – till Sjölanders förvåning tog männen han engagerat med sig både fruar och barn.
Sjölander ville hitta en fullvuxen elefanthanne, men det var torrperiod och djuren hade gett sig av inåt landet. Först den 4 december kom elefanten med stort E: en sex ton tung och 45 år gammal tjur.
Under en tid studerade Sjölander djurets anatomi och karaktär, gjorde skisser och tog fotografier. Slutligen en morgon lyfte han sitt Winchestergevär och satte en 9,5-millimeterskula rakt i elefantens hjärta. Så här berättar han: ”Den stöp rakt ner. Den trumpetade lite, tog tag i akacieträdet och försökte lyfta sig upp och föll sedan definitivt.”
Trummorna ljöd och två byar kom för att hjälpa till. Det gällde att snabbt komma i gång med att flå elefanten. Sent på kvällen var jobbet gjort. Elefanten kunde behandlas med salt och kemikalier för att sedan styckvis och etapp för etapp transporteras tillbaka till Mossamedes och vidare upp på det Göteborgsbaserade rederiet Transatlantics motorfartyg Gullmaren.
I april 1949 nådde fartyget Ystads hamn, lastat med ett ton elefanthud och ett ton skelett som transporterades vidare med lastbil.
På museet kunde sedan monteringsarbetet börja. Sjölander byggde en stomme av trä, järn och ståltrådsnät och modellerade en anatomiskt korrekt skulptur av blålera på stommen. Med hjälp av blåleran skapade han också en form att gjuta gips i och förstärkte den med säckväv.
Samtidigt, i källaren en trappa ner, var vaktmästarna i full gång med att bearbeta skinnet. Det mjukades upp i omgångar med allt starkare saltlösning och därefter med garvmedel. Innan påklädningen kunde börja hade skinnet också bearbetats så att det blivit tunnare: från en tjocklek på fem centimeter till fem millimeter.
Äntligen var då huden redo att träs på stommen! Men snart blev ett stort hinder uppenbart. Elefanten skulle få en hedersplats i däggdjurssalen, men arbetet hade påbörjats i föreläsningssalen (nuvarande Biblioteket). Dörrarna däremellan var små och elefanten stor. Lösningen blev drastisk: stommen sågades i delar och flyttades till rätt plats där arbetet kunde slutföras. Delar av däggdjurssalen fick tillfälligt stängas av.
När stommen var återuppbyggd var det så dags att trä på skinnet. De olika delarna syddes ihop och fästes med hjälp av stålnålar. Ögonen med inbrända färger monterades innan det var dags för slutfinishen. Tunna lager av gips applicerades för att skapa veck och varje rynka i huden formades millimeter för millimeter. Efter torkning zaponlackerades hela ytterhöljet, sömmarna sminkades över och hela elefanten målades med naturtrogen färg.
Sedan kunde Sjölander ta ett steg tillbaka och betrakta sitt verk. Det hade gått nästan tre år sedan de olika delarna av djuret nådde svensk mark. Men nu var den monterade elefanten redo att visas för publik. Vernissagen den 28 mars 1952 blev en succé. Redan efter två veckor hade elefanten lockat närmare 15 000 personer. Enbart på påskdagen kom 4 200 besökare. En hisnande siffra! Jämför med 2022 års mest välbesökta dag: drygt 2 600 personer kom på valdagen den 11 september, när vi traditionsenligt öppnade Malmska valens gap.
David Sjölander arbetade på Göteborgs naturhistoriska museum 1925–1952 och betraktas som en av museets främsta konservatorer genom tiderna. Ofta fällde han själv djuren han monterade. Elefanten var ett av hans sista arbeten innan pensionen. Han dog två år senare. I däggdjurssalen finns fler av hans verk, bland annat zebran och giraffen samt en noshörning som han också fick med sig hem från Angolaexpeditionen.
(Bilderna i bildspelet kommer från museets digitala fotosamling.)
