Magnus Gelang recenserar Whalefall
Filmen Whalefall, som hade premiär i oktober 2026, är en intensiv överlevnadsthriller om en ung dykare som bli svald av en kaskelot. Här följer en recension av intendent Magnus Gelang som sett filmen med en vertebratzoologs ögon.
Är filmen rimlig?
– Det enkla svaret är nej, men det var faktiskt inte helt lätt att såga filmen ur ett biologiskt perspektiv. Detta ger ju redan filmen några pluspoäng såklart!
Utan att spoila så handlar filmen dels om en son-fader-relation och parallellt med detta om sonen som ska leta upp kvarlevorna av sin döda far, men råkar hamna i en kaskelots mage och har en timme på sig att ta sig ur. Trovärdig är filmen inte, men filmskaparna har verkligen gjort allt de kan för att det som händer i filmen ska vara möjligt – om än ohyggligt osannolikt. Trovärdigheten faller på vissa detaljer, men kanske inte de mest uppenbara…
Kan man bli svald av en kaskelot?
– Anatomin hos en kaskelott skiljer sig från till exempel bardvalar (blåvalar med mera). Inte ens den största blåvalen kan svälja något större än en dryg decimeter, men en rejält stor kaskelothane skulle kunna svälja en mindre människa, även om det aldrig hänt och de inte har någon som helst anledning att göra detta.
I filmen har man kommit runt detta på två fiffiga sätt, dels är valen en 25 meters bjässe, alltså större än den längsta uppmätta kaskeloten på cirka 20 meter. Dock finns en anekdotisk berättelse om en kaskelot på 25 meter... Med andra ord är filmen möjlig så långt.
Det andra problemet de tagit sig runt är att en kaskelott inte sväljer en människa utan anledning, men i filmen är det av misstag när dykaren råkar komma mellan en jättebläckfisk och valen. I panik råkar bläckfisken då dra med sig den stackars dykaren in i valen. Här återstår ett problem, jättebläckfiskar finns nere på riktigt djupt vatten… Filmen räddas dock med att det faktiskt finns ett fynd av en skadad jättebläckfisk på grunt vatten, så återigen är filmens trovärdighet räddad!
Kan man överleva i en kaskelotmage?
– Det är här problemen kommer, när dykaren väl hamnat i magen, eller magarna... En valmage har tre kamrar: förmagen som med hjälp av muskler maler sönder maten och två körtelförsedda kamrar som processar maten kemiskt. Med andra ord, om du mot förmodan blir svald av en kaskelott kommer du först malas till köttfärs, för att sedan frätas ner av magsyra och en mängd olika enzymer.
Det finns inte heller någon luft inne i magen utan det som finns att andas är metan, vilket gissningsvis är synnerligen otrevligt. Då detta inte gör sig så bra på film, ger jag filmmakarna lite konstnärlig frihet utan att helt såga filmen. Huvudpersonen blev dessutom rejält deformerad av magsyran vilket är halvvägs till trovärdigt. De får med andra ord snarare ytterligare plus i kanten för väl genomförd research!
Funkar det att skära sig ut genom magen om man nu hamnar där?
– Här spelar en personlig reflektion om trovärdigheten större roll för min del. Jag har själv skurit mig igenom en val och lossat huvudet från kroppen med en slaktkniv och en machete – båda väl vässade och valen (en gammal späckhuggarhane) var synnerligen rutten och mör i köttet. Detta tog mig en hel dag trots att jag slapp slåss med jättebläckfiskar, bli knådad av muskulösa magar eller utstå magsyra.
Huvudpersonen skar sig igenom magsäck och delvis kött med hjälp av en bläckfisknäbb han hittade (återigen plus i kanten, man har hittat nästan 2000 bläckfisknäbbar i en och samma kaskelotmage, eftersom dessa näbbar är mycket syrabeständiga). Nu vet jag ju inte hur effektiv en bläckfisknäbb är, om det är mycket effektivare att skära i en val med en bläckfisknäbb än med välvässade knivar så ger jag mig. Jag lovar att testa nästa gång jag ska preparera en val till museets samlingar!
Och slutbetyget?
– Whalefall får tack vare den grundliga researchen och det gedigna arbetet att få filmen hyfsat möjlig hela fyra valar av fem i betyg. Den lyfter dessutom många av miljöproblemen som påverkar valar och våra hav. Sist men inte minst behöver ni inte vara rädda för valar, de är snälla!