På spökjakt i naturen

Magnus Gelang om spökdjuret  

Vad är det som gör att det har fått namnet spökdjur? 

– Att de är nattaktiva, ljudliga och har stora märkliga ögon är gissningsvis anledningen till att de kallas spökdjur på svenska. Det vetenskapliga namnet Tarsiidae syftar på den förlängda tarsen, alltså vristens båt- och hälben och de har även kallats vristdjur på svenska. 

Vilken egenskap hos det här spöket tycker du själv är mest fascinerande?  

– Först och främst att de är nattaktiva primater som är rovdjur och som ser superhäftiga ut! Sedan är de ljudliga av sig och har en väldigt komplex kommunikation, de har till exempel olika läten beroende på vad de sysslar med; äter, kommer hem, går iväg, socialiserar, hävdar revir, är pilska med mera. Många arter har även duettsång där en hona och en hane helt enkelt sjunger duett. 

En annan sak som är intressant med spökdjur är att vi upptäcker fler och fler arter. De är svårstuderade, men med hjälp av ny teknik och en hel del envishet har antal arter vi känner till gått från tre till 12 arter de senaste åren.  

Var kan man hitta det här spöket? 

– I naturen hittar vi dem i Indonesien och Filippinerna, flest arter finns på den indonesiska ön Sulawesi, en ö som vårt museum har starka kopplingar till och därmed mycket material i våra samlingar.

På museet har vi ett trettiotal spökdjur, och tre av dem är utställda i monter 38 i däggdjurssalen, i hörnet inne bland aporna. En av dem är västligt spökdjur Cephalopachus bancanus (etiketterad som Tarsius tarsius) insamlad på Borneo och två är T.  spectrumgurskyae (etiketterade som T. fuscus) som inte har något svenskt namn, insamlade på norra Sulawesi. Det är en av de nybeskrivna arterna som beskrevs så sent som 2017.

Kennet Lundin om spökkraken  

Vad är det som gör att det fått namnet spökkrake?

– Spökkraken är helt vit, lever på stora djup och har en gelatinös kropp med en hinna mellan armarna. Bara den yttersta delen av armarna är fri, vilket ger den ett nästan spöklikt utseende. Den ser ut som ett stort spöke hela den, typ spöket laban, bara kedjorna saknas.

Vilken egenskap hos det här spöket tycker du själv är mest fascinerande?  

– Spökkraken är världens tyngsta åttaarmade bläckfisk och kan väga uppemot 75 kilo, ett exemplar på den vikten har bland annat fångats utanför Nya Zeeland. När spökkraken jagar sänker den sig som ett paraply över sitt byte, som huvudsakligen består av kräftdjur.

Var kan man hitta det här spöket?

– Spökkraken är spridd över de stora världshaven och även svenska vatten har fått besök av den, den har bland annat filmats i Brattenområdet utanför Smögen för omkring tjugo år sedan. Vissa år fångas den också i trål ute i Nordsjön och så sent som nyligen hittades ett exemplar i Norska rännan, på gränsen till Nordsjön.  

På museet finns den dock bara i vårt magasin. 

Oskar Gran om spöklöparen  

Vad är det som gör att den fått namnet spöklöpare?

– Den är en rovlevande skalbagge som springer runt mycket snabbt på nätterna på sandstränder och jagar andra ryggradslösa djur. På dagarna gömmer den sig under träbitar eller stenar.  

Ben, halssköld och kanten på bakkroppen är sandfärgade medan huvudet och bakkroppens mitt är svart, vilket gör att konturerna helt smälter samman med bakgrunden och djuret får en märkligt spöklik svävande uppenbarelse.

Vilken egenskap hos djuret tycker du själv är mest fascinerande?  

– Dess livsmiljö, utseende och storlek (upp till en och en halv cm) gör den till en lite speciell bagge, samt att den nu är så sällsynt. Själv har jag aldrig lyckats se den i det vilda. Färgteckningen tycker jag är särskilt häftig.

Var kan man hitta det här spöket?

– I naturen hittar man arten på sandstränder vid insjöar, precis de miljöer som människor också gillar att bada vid på sommaren. Förr var den relativt vanlig och utbredd, men de senaste årtiondena har den minskat drastiskt och hittas nu bara på ett fåtal ställen. Förmodligen är det konkurrens med badgäster som orsakat minskningen - tramp, städning och harvning av sjösandstränder. Det vore jättebra om folk kan hålla utkik efter arten när dom badar i dessa miljöer i sommar och höra av sig till museet om de hittar den.

På museet har vi exemplar av arten i insektsrummet i Evertebratgången, i sjunde lådan med svenska jordlöpare (under det vetenskapliga namnet Nebria livida). Vi har också många exemplar i samlingarna.