Drakar
Har det verkligen funnits drakar? Mycket tyder på att drakar länge betraktades som verkliga djur. I många av de så kallade bestiarierna, didaktiska medeltida texter med rötter från 100-talet e. Kr., förekom drakar vid sidan av andra djur som till exempel hundar, lejon och elefanter. Syftet med dessa texter var ofta att undervisa i seder och moral, där de olika djuren symboliserade olika dygder. Men drakarna har funnits i många former av berättelser, från muntliga sägner, sagor och myter till skriftlig uppbyggelselitteratur och tidiga vetenskapliga undersökningar.
Den drake som är så förhärskande i populärkulturen idag var knappast utbredd bland gemene man under äldre tid, dvs. en drake föreställd som en bevingad, fyrfota ödla med fjällig eller plåtbetäckt kropp och med kloförsedda fötter och kraftiga tänder och ur vars gap det tränger fram eldsflammor. Det är egentligen en sammansatt draktyp som utvecklats i kristen föreställningsvärld som kom att dominera i litteratur och kristen bildkonst, men den typen verkar varit knuten till det högre samhällsskiktets kultur. Bland vanligt folk dominerade istället föreställningen om draken som en orm fram till åtminstone 1800-talet. Ordet drake är egentligen ett lån från latinets draco (som i sin tur är ett lån från grekiskan).
Under medeltiden var drakar ett slags samlingsbegrepp för storvuxna reptiler i allmänhet och ofta syftar det på en stor orm. I fornnordisk tid användes olika benämningar för drakar: dreki, naðr eller ormr. Även vikingatidens drakskepp har fått sitt namn efter detta väsen, där ett skulpterat drakhuvud kunde pryda dess stäv. Forskningen talar ju också om drakslingor som ornamentik på runstenar, där de i regel är avbildade som slingrande ormar. Kontrasten är stor gentemot kristna bildframställningar av drakar, inte minst av helvetets port som vanligen framställdes som ett vidöppet drakgap eller där draken blev en symbol för djävulen.
Ben från valar, dinosaurier eller andra utdöda förhistoriska djur kunde tolkas som bevis på att det verkligen funnits drakar och andra vidunder. Drakar har funnits med oss i många kända berättelser och i olika berättelsegenrer, från den fornengelska dikten Beowulf till de fornnordiska sagorna om Sigurd Fafnesbane (Fafner är där namnet på den drake Sigurd dräper) till legenderna om Sankt Göran eller Sankt Mikael som drakdräpare. Motivet med en hjälte eller gud som dödar en drake är också väldigt gammalt och finns beskrivet i de flesta indoeuropeiska språk, från nordiskt område är Tor och Midgårdsormen ett gott exempel. Draken är också en symbol för djävulen i många medeltida målningar och skulpturer. Vid två tillfällen i Nya testamentet (Johannes Uppenbarelsebok 12:3, 13:11) berättas det om en stor eldröd drake med sju huvuden och ärkeängeln Mikaels strid mot draken. Draken omnämns även på ett par ställen i Gamla testamentet (Jesaja 14:29, Jeremia 51:34) och en gång i apokryferna (Jesus Syraks vishet 25:16).
Många gamla kartor över världen visar sjöodjur, drakar och andra vidunder, oftast i utkanterna eller i mindre utforskade områden. Den populära föreställningen om en gammal eller medeltida karta som innehåller orden Hic sunt dracones (”Här finns drakar”) saknar dock stöd i källorna. Frasen finns däremot på en enda jordglob, Hunt-Lenox-globen, från 1510, där det står ingraverat vid Asiens östkust.
Hur har lärda vetenskapsmän i Sverige sett på drakens eventuella existens?
Redan 1611 skrev astronomen och kyrkoherden Sigfridus Aronus Forsius i den första svenskspråkiga naturalhistorien följande:
”Draken är ett stort ohyr, styggeligt, vanskapeligit, och förgiftigit”.År 1883 publicerades studien Om draken eller lindormen, författad av ingen annan än Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, etnologins fader i Sverige. Han försökte på fullt allvar bevisa att drakar inte bara hade funnits, utan att det fortfarande fanns drakormar! Hans studie är en sammansättning av olika vittnesmål och underskrifter på deras förmenta sanningshalt. En utökad upplaga med dubbelt så många berättelser publicerades redan året därpå. Hyltén-Cavallius trodde att uppgifterna var trovärdiga och tänkte sig att det vore en god forskargärning att försöka fånga en drakorm, därför lät han kungöra att den som:
”lyckas döda ett exemplar af denna sällsynta djurart och aflemnar detsamma på Sunnanviks gård [hans hemgård], antingen i färskt tillstånd eller inlagdt i brännvin, så undfår han en belöning af ifrån Ett hundra till Ett tusen kronor i mån av exemplarets storlek och öfriga beskaffenhet”Dessvärre fick Hyltén-Cavallius aldrig någon drake levererad till sin dörr. Vad det däremot har funnits gott om är berättelser om drakar. Vi känner drakarna redan i den fornnordiska mytologin, i Bibeln, i folksagor, sägner och legender.
Dessutom ruvar draken inte bara över den nordiska berättartraditionen, utan den har brett ut sin kropp över stora delar av världen. Detaljerna kan skilja sig åt, men nog kan vi känna igen en drake när vi ser den, oavsett om den sprutar etter eller eld eller om den slingrar sig fram på marken eller flyger i luften.
I våra arkiv finns det också många uppteckningar som berättar om drakar. Där sägs det att drakarna kunde se olika ut, antingen var de stora jätteormar utan vingar som slingrade fram på land eller så hade de vingar och kunde flyga. I folklig tradition är det vanligt med variation och olika varianter av berättelserna är därmed vad vi kan förvänta oss. Det berättas att en del drakar var osynliga och kunde bara ses under vissa tider på året, under speciella omständigheter eller av personer som var synska.
En del drakar var inte större än stora ormar och tjocka som manslår, andra var betydligt större och kunde blockera en flod med sin kropp. Den som såg en flygande drake uppfattade den ofta som en eldkvast på himlavalvet, något som påminner om en meteorit eller kanske av dagens berättelser om UFO-fenomen. I folktron berättas stundtals att en drake kunde komma till genom ett särskilt ägg.
I en uppteckning från 1870-talets Västergötland berättar exempelvis följande:
”När tuppen är tio år gammal, värper han ett ägg, och får han ligga ut det, så kommer därur en drake, som är det farligaste av allt.”Följande upptecknades i Vassända-Naglum socken 1928:
”Nere vid ekvatorn hade en gång kommit en stor drake och lagt sig. Och han var så stor och lång, så inget skepp kunde komma förbi. Många försökte, men det gick inte. Då var det en skeppare, som skaffa sig ett väldigt långt svärd, som han satte fast i fören på sin båt. Och sedan satte han full fart rakt på draken, så den höggs av på mitten. Och sedan kunde de komma fram där igen” (IFGH 1346-1348).Följande insamlades från Mårdaklevs socken 1865:
”Drakarna skulle vara som ormar men så förskräckligt stora, och de kunde resa sig på rumpen […] Det var en gubbe, som talte om han var ute i Halland på odling. Det var på sidlänt mark, och där var mycket med slånbärsbuskar. Han skulle hugga upp en stor tuva med slånbär. Då kom där en orm; han var så gräsligt stor och han hade långt skägg. Gubben blev så förskräckt; han gick efter’n, men han torde inte slå honom. – Min svärfar talte om han och hans pojk råka på en sån orm. De var ute och körde med två kor. Då mötte de en orm. Korna blev först rädda. Då skulle de se efter, vad det var. Och då var där en orm; han var så gräseliger, han hade stort, långt, grönt skägg som en man. De trodde väl att det var en drake. […] De ormar, som blev för gamla, skulle bli såna, så där växte skägg på dem” (IFGH 04593)Carl-Martin Bergstrand var föreståndare för Västsvenska folkminnesarkivet i Göteborg från 1932 till 1964 och har samlat in mängder av uppteckningar till institutets folkminnesarkiv. Han var också en flitig författare som publicerade närmare 40 böcker, mest om folkliga föreställningar och skildringar av äldre tiders bondesamhälle. I flera av hans böcker finns det uppgifter om drakar. Nedan är ett par exempel:
”Drake fanns i min uppväxt. Min mosterkarl hade skjutit en vid Oskulla […] Jag har sett en stor orm i mina barnaår. Jag och Lars, det var min bror, som var två år äldre än jag, vi var i Store Floge — det var en skog de kallade så — och skulle plocka kröser [lingon]. Då låg ormen tvärs över vägen. Han kom efter oss, och vi sprang så. Han slog emot träna, så det klafsa. Han var allt en tio alnar, det är så säkert som alltingen. Det var en drake, sa min far. Nej, det har jag aldrig hört (att drakar skulle kunna flyga).” (Carl-Martin Bergstrand: Västgötasägner. Göteborg 1944, s. 83). ”Det var en drake, som kom här i forntiden, och när han kom till Tornåsen, så vände han, och då räckte rompesnärten till Drängsereds kyrka, så han sopade ner hela kyrktornet. Och ändå är det en fjärdingsväg från Tornåsen till Drängsereds kyrka” (Carl-Martin Bergstrand, Hallandssägner. Göteborg 1949, s. 101). ”Det finns ett stort berg här i närheten, som stupar rätt ner; det heter Glamsjö flöw [brant]. Där fanns en drake förr, som de trodde vakade över en skatt. Han hade vingar, och ibland såg de att han var ute och flög. Han hade ormhuvud och vingar” (Carl-Martin Bergstrand, Hallandssägner. Göteborg 1949, s. 102). ”De gamla tala om draken. Han kom som en eldkvast, det var som om en hade tänt eld på en halmkärve. Han flög högt uppe i luften. De flesta trodde att det var djävulen, men somliga sa, att det kunde det inte vara, för han skulle inte bli lössläppt förrän på yttersta tiden. Så var det en del, som trodde, att det skulle bli yttersta domen, när de fick se en drake” (Carl-Martin Bergstrand, Bohuslänska sägner. Göteborg 1947, s. 86). ”Pappa hade sett en drake. Han var med en hop ungdom, som gick över till Bergtorp för att dansa en kväll. Rätt som det var kom en drake och flög och skrek så styggt, och elden lyste kring honom. Han flög från nol till sör. Det blev slut med kvällsdansen, de sprang så mycke de blev god till. De har sagt att draken skulle ruva på skatter.” (Carl-Martin Bergstrand, Dalslandssägner. Göteborg 1951, s. 114). ”Det fanns en drake intill Dyrosten i Hyssna. Där är ett högt berg. En skytt fick se honom ligga där och sova, då sköt han på honom. Draken försökte flyga upp, men det gick inte. Han ramlade nedför berget och blev liggande nedanför. Han liknade en orm men hade både vingar och fötter. Han lukta’ så illa, så att folket fick ta en annan väg, när de skulle till kyrkan.” (Carl-Martin Bergstrand, Västgötasägner. Göteborg 1944, s. 82).Vanligt är att drakarna tänktes ruva på och vaka över skatter. Dessa skatter kunde ligga nedgrävda i jordhögar, gravar, under stenar, stenrösen och i mossar. Ibland kunde det vara en girig människa som grävt ned sin skatt och efter sin död förvandlats till en drake. Den som ville gräva upp drakskatten borde helst göra det nattetid och fick inte säga ett ord eller bli skrämd för något under tiden, oavsett vilka syner som visade sig, för då finns risken att draken kom och förde bort skatten.
Ibland sägs det att draken tvättade sin skatt. Skatten ligger då i en bäck eller liknande men är förvandlad till något helt annat, som bråte eller löv. Den som samlade reda på detta, oftast skedde det i sägnerna av misstag, och kom hem med det såg då att det som från början såg ut som skräp förvandlats till guld eller silver. Men det är ofta lönlöst att återvända till platsen eftersom draken då i regel hunnit tvätta klart och fört ned sina skatter i jorden igen. Den som stöter på en drakorm bör akta sig för dess giftiga etter som kunde göra att den som träffades av det aldrig blev klok igen. Märken i naturen, till exempel skrevor i ett berg, kunde också förklaras med att de härrörde från drakar.
Drakar är alltjämt populära och är förhållandevis vanliga i populärkulturen. Ett gott exempel är den omåttligt populära tv-serien Game of Thrones som löst bygger på en ofullbordad romanserie av George R.R. Martin. Drakarna kan framställas som ondsinta fiender i fantasyfilmer, romaner och spel, men de kan också vara gulliga och oskyldiga varelser i animerade filmer som Draktränaren 1-3 (2010/2014/2019) eller Peter och draken Elliott (1977/2016). För övrigt känner du säkert någon eller känner till någon som valt att pryda sin kropp med en draktatuering.
Intressant i sammanhanget är att det mest populära drakmotivet för tatueringar inte är en nordisk eller europeisk drake, utan en kinesisk eller japansk drake. De asiatiska drakarna är ofta avbildade som flygande ormar med fjällig färggrann kropp, långa mustascher och med korta kloförsedda ben. Till skillnad från de nordiska och europeiska drakarna är de ofta betraktade som välsinnade och lyckobringande. Det senare kanske får någon att tänka på den vita draken Falkor i Den oändliga historien (1984), en film som var omåttligt populär när jag var ung.
Drakens symbolvärde förändras med tiden och idag kan vi läsa in olika betydelser i drakens väsen. Om det nu finns drakar får vi kanske hoppas på att det är den senare mer välsinnade sorten och inte den eld- eller giftsprutande sorten som är så vanlig i de äldre svenska berättelserna.
Drakar i västsvenska kyrkor
Det finns många medeltida drakmotiv i kyrkor från Västra Götaland, till exempel på dopfunten från 1100-talet i Skölvene kyrka avbildas Mikaels strid mot draken. På dopfunten från 1200-talet i Skredsviks kyrka finns också en drake som slukar en människa.
Lästips!
Hyltén-Cavallius, Gunnar Olof 2017: Om draken eller lindormen: drakormens gåta. Med inledning, noter, bildurval och efterskrift av Thomas Malm. Växjö.
Författare: Tommy Kuusela, Institutet för språk och folkminnen
