Ögon, ormstjärnor och svensk kolonialism
Nu ska vi prata lite om Sveriges koloniala historia och hur denna är sammankopplad mot Göteborgs naturhistoriska museum. Vi ska också prata om vår syn på andras syn, om att forskning är en ständigt pågående process och om vårt släktskap med ormstjärnor (ja, det är sant!).
Mellan år 1784 och 1878 var den karibiska ön Saint-Barthélemy en svensk koloni och i Göteborgs naturhistoriska museums utställning om tagghudingar finns ett kärl med en ormstjärna från just Saint-Barthélemy. Enligt etiketten är den insamlad 1868 av Axel Goës.
I skuggan av slaveriets efterdyningar
Axel Goës var en svensk läkare och biolog som under perioden 1865 till 1870 var garnisonsläkare på Saint-Barthélemy, där han även undersökte Karibiens natur. Han samlade naturalier som skickades främst till Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm, men även till Göteborgs naturhistoriska museum.
Under Axel Goës tid på Saint-Barthélemy på 1860-talet hade slaveriet visserligen avskaffats på ön då de sista slavarna friköptes i oktober 1848. Sverige var då det sista landet i Västindien som befriade sina slavar. Det är inte svårt att tänka sig att minnet av slaveriet ännu kastade sin skugga över samhällsstrukturen, exempelvis vid öns huvudort Gustavia (uppkallad efter kung Gustav III), där européerna hade sina residens.
Ormstjärnor i museets samlingar
Ormstjärnan i spritkärlet ser ut att krumbukta i dödsögonblicket. Strax till höger på hyllan i museiutställningen finns ett annat kärl med två små ormstjärnor, som insamlades av Elisabet Peterson. Hon var den första kvinnliga marinbiologen som var verksam på museet och gjorde en insamlingsresa till Trondheimsfjorden 1917, där hon samlade dessa ormstjärnor.
På hyllan snett till vänster undertill finns ett annat kärl med ormstjärnor som insamlades i hamnen i Rio de Janeiro strax före julen 1851 under den svenska expeditionen med fregatten Eugénie. Det var en jorden-runt-seglats för att gynna svenska internationella handelskontakter, men den hade även en vetenskaplig inriktning och var faktiskt den andra vetenskapliga expeditionen någonsin som besökte Galapagosöarna, vilket är föga uppmärksammat. Den första expeditionen till Galapagos var den välkända forskningsresan av fartyget Beagle under 1830-talet, med Charles Darwin ombord.
Denna lilla del av museets utställning om tagghudingar blir genom denna betraktelse till ännu en knuta i historiens vindlande väv. Hela museet bildar en intrikat gobeläng med trådar åt alla tider och riktningar.
Ett nytt sätt att se världen?
Karen Barad är en teoretisk fysiker som i sin essä Invertebrate Visions: Diffractions of a Brittlestar skriver Barad om ormstjärnans synorgan och jämför det med människans. Ormstjärnan förnimmer ljus med hela sin kropp och vi främst med våra två ögon. Hur påverkar det vår syn på världen?
Karen Barad utgår från en vetenskaplig rapport som publicerades i den välrenommerade tidskriften Nature i augusti 2001. Rapporten gjordes av ett amerikanskt-israeliskt forskarteam lett av Joanna Aizenberg från Bell Laboratories / Lucent technologies i New Jersey, USA.
I artikeln beskrevs ordnade, rundade strukturer av det genomskinliga mineralet kalcit i armplåtarna hos en art av ormstjärna, som ett slags mikrolinser. Dessa ljusbrytande linser antogs utgöra en del av ett slags avancerat sammansatt synorgan. Man antog att fotokänsliga celler skulle finnas i fokuspunkten, omgivna av rörliga celler med mörkt pigment (så kallade kromatoforer) som motsvarande pupiller.
Artikeln fick stor uppmärksamhet, då detta innebar en ny typ av synorgan, som ger en kompositbild av många mikrolinser, fast annorlunda i uppbyggnad från insekternas fasettöga. Detta utmanar vår traditionella uppfattning om vad ett synorgan måste vara.
Ormstjärnor, såväl som andra tagghudingar, saknar nämligen en centraliserad hjärna, och har i stället en nervring runt svalget. Många forskare och andra, både naturvetare, kulturvetare och filosofer, däribland Karen Barad och Donna Haraway, hade detta som en utgångspunkt i diskussioner om perception och ljusbrytning samt alternativa aspekter på synförmåga i form och funktion.
Ljus och mörker men inga ögon
Men i januari 2018 publicerades en artikel i tidskriften Proceedings of the Royal Society, om nya rön som bröt helt med idén om ormstjärnors avancerade synsystem. Studien använde nya metoder och var gjord av ett brittiskt-tyskt forskarteam lett av Lauren Sumner-Rooney från det Naturhistoriska museet vid Oxford University.
De kunde visa att det inte finns några nerver eller fotokänsliga celler i kalcitkropparnas fokuspunkt. Knippen med nerver och celler med det ljuskänsliga proteinet opsin ligger i stället mellan kalcitkropparnas sidor. Kalcitkropparna kan visserligen leda ljus, särskilt bra på armplåtar som isolerats och rengjorts på laboratorium, men detta anser forskargruppen vara en sekundär effekt som inte har någon koppling till synförmåga. Dessutom finns kalcitkropparna inte bara på ovansidan av ormstjärnans armar, utan på alla sidor, även på armarnas undersidor. Det finns helt enkelt inget belägg för ett avancerat synsystem hos ormstjärnor. Ormstjärnor kan förnimma ljus och skugga, men inte bygga upp en detaljerad avbild av omgivningen.
Olika oss men ändå släkt
Man har påvisat att det ljuskänsliga proteinet opsin finns spritt i huden även på vanliga sjöstjärnor och sjöborrar. På liknande sätt finns opsin i hudcellerna på oss människor, såväl som i våra näthinnor. Opsinet i vår hud reagerar på solsken och styr produktionen av pigmentet melanin, vilket sker oberoende av synorgan och högre nervsystem. Detta gemensamma drag med opsin i huden kan förklaras med att vi är relativt nära besläktade med ormstjärnor och andra tagghudingar eftersom att de, liksom vi, hör till djurgruppen Deuterostomia, som kan översättas med ”andramunningar”. De tidiga fossilen av föregångare till tagghudingarna hade gälspringor, liksom vi människor har gälanlag under fosterutvecklingen, som en kvarvarande rest av tidigare evolutionära stadier.
Av denna historia kan vi lära oss att även sådant som publiceras i Nature ändras med tiden.
Författare: Kennet Lundin, biolog på Göteborgs naturhistoriska museum
Källor:
- Aizenberg J, Tkachenko A, Weiner S, Addadi L, Hendler G. 2001Calcitic microlenses as part of the photoreceptor system in brittlestars. Nature 412(6849):819-22.
- Sumner-Rooney L, Rahman IA, Sigwart JD, Ullrich-Lüter E 2018 Whole-body photoreceptor networks are independent of ’lenses’ in brittle stars. Proc Biol Sci. 2018 Jan 31; 285(1871).
- Haltaufderhyde K, Ozdeslik RN, Wicks NL, Najera JA, Oancea E 2015. Opsin expression in human epidermal skin, Photochem. Photobiol., 91, 117-123.
- GIBCA – Göteborg International Biennial for Contemporary Art
