Fakta om mördarsnigeln
Mördarsnigeln som den också kommit att kallas, är en av 23 kända snigelarter i Sverige. Här kan du läsa om vad som kännetecknar snigeln, var den finns och vad den lever av.
Kännetecken
Mördarsnigeln (Arion vulgaris) är oftast mörkt brunröd. Men färgen varierar kraftigt alltifrån nästan svart över alla bruna och röda färgnyanser till orangegul. Ungdjur kan ha sidoband på mantel och kroppssidor. Banden försvinner normalt hos vuxna djur, men kan i sällsynta fall finnas kvar. Mördarsnigeln är i vuxet tillstånd cirka 8-13 cm lång. Arten är lätt att förväxla med flera andra snigelarter.
Förekomst och spridning
Under 60- talet började snigelarten med människans hjälp spridas över Europa. Den massförökade sig och förorsakade skada genom sitt glupska ätbeteende. Snigeln antogs vara identisk med arten Arion lusitanicus som förekommer på Iberiska halvön. Därför fick arten det svenska namnet spansk skogssnigel. Men det har visat sig att det inte stämde, arten kommer troligtvis från sydvästra Frankrike och fick senare det vetenskapliga namnet Arion vulgaris.
Under 1970-talet spreds snigeln över stora delar av Väst- och Mellaneuropa. Första observationen av denna art i Sverige gjordes 1975. Under 80-talets början skedde en mycket snabb spridning av arten i västkustlandskapen och västra Skåne. I mitten av 80-talet rapporterades de första fallen med massförekomst och svår skadegörelse i Göteborgstrakten. I Östsverige började arten spridas senare och dess snabba frammarsch i Stockholmstrakten, där snigeln i dag är ganska spridd, startade först 1988. I Norrlands inland är förekomsterna än så länge få och spridda. Den har hittats övervintrande så långt norrut som i Vilhemina.
Spridningen sker huvudsakligen passivt genom människans handel med plantor och prydnadsväxter. Ägg och snigelungar följer med i rotsystem och jord. Spridningen underlättas av att det räcker med ett enda ägg eller unge för att den skall kunna föröka sig. Mördarsnigeln kan närmligen befrukta sig själv. Under vissa år har artens överlevnad också ökat betydligt på grund av de milda vintrarna och de fuktiga somrarna.
Vad äter mördarsnigeln?
Mördarsnigeln är allätare och äter både dött och levande växtmaterial, liksom även dött (och i vissa fall levande) animaliskt material. Namnet "mördarsnigel" har den fått genom sitt aggressiva och delvis kannibalistiska beteende. Ätskador av arten har observerats på i stort sett alla typer av grödor och prydnadsväxter. I princip kan den äta nästan alla växter som vi har i en trädgård. Växter som har saftiga blad och stjälkar och stora blomkorgar brukar vara favoriter för sniglarna. Exempelvis dahlior kan bli mycket svårt angripna, liksom sallad och andra grönsaker. Bär och frukter är också favoritföda. Växter som, för oss människor, har kraftig eller obehaglig lukt är ofta favoriter för sniglarna – exempelvis tagetes och vissa kryddväxter.
En del växter, som för högre djur kan vara dödligt giftiga, äts utan problem av sniglar. Ett känt exempel är tomatplantor och potatisblast, vilka innehåller giftet solanin. Flera, för andra djur, giftiga svampar tycks inte heller vålla dem problem. Sedan finns ett stort antal växter som sniglarna äter men där angreppen oftast blir måttliga eftersom de tydligen inte är välsmakande. Exempel på sådana är höstflox, pioner och rabarber.
Sniglarna brukar undvika barrväxter och växter som har hårda läderartade blad som exempelvis rhododendron. Vedartade och taggiga delar av växterna brukar också undvikas. Hos såväl rhododendron som rosor kan dock själva blommorna bli angripna. Det finns dock ett fåtal växter som sniglarna överhuvudtaget inte rör, och som uppenbarligen innehåller för dem giftiga ämnen. Exempel på sådana är kermesbär (Phytolacca), ringblomma och pelargoner. Intressant forskning i Österrike visat att vissa växter tycks innehålla ämnen som stimulerar respektive dämpar sniglarnas aptit!
Sniglar som ätit tagetes eller sallad blir hungrigare och äter mer, sniglar som äter ärt- och bönväxter (speciellt bondbönor) får en minskad aptit och äter mindre. Det spektakulära namnet "mördarsnigel" har den fått genom sitt aggressiva och delvis kannibalistiska beteende.
Hybrider
Mördarsnigeln kan para sig med den svarta skogssnigeln och avkomman (hybriderna) är livskraftiga och fertila, dvs de kan föröka sig i sin tur. Hybriderna kan även återkorsas med moderarterna. Effektiva artbarriärer tycks helt saknas.
1987 konstaterades första gången hybrider i Sverige och vi känner totalt 94 fall av säkra hybrider. De är mycket variabla i färg liksom mördarsnigeln. Anatomiskt är de, vad beträffar könsorganen, starkt varierande, men kan skiljas från båda moderarterna. Hybridisering sker dock inte alltid när arterna möts. I en del fall kan de leva sida vid sida, i andra konkurrerar mördarsnigeln ut sin inhemska släkting. Varför det blir på detta viset vet man inte än. Hybriderna tycks mycket lika den mördarsnigeln och bör därför bekämpas. Mer forskning om hybriderna och deras egenskaper behövs.
