Sång räddade valarna från utrotning
Idag känner de flesta till valarnas vemodiga sång och ser den som en allmän kunskap, ett ljud som är vanligt att använda vid avslappning och meditation. Men i början på 1970-talet var valsång någonting helt nytt. Forskare som hade upptäckt valsången insåg potentialen för att skapa engagemang för att rädda de kvarvarande valarna från att slaktas. Valsången spreds med musik och lyftes fram av kända popartister. Naturvårdsorganisationer med radikala metoder vann sympati världen över och vinden vände till valarnas fördel.
En stark återhämtning
Idag är det snart 40 år efter att den industrialiserade valfångsten till stor del upphörde. Bara 10 av runt 90 arter av valarna är långsiktigt hotade av utrotning. Valarnas återhämtning är mycket glädjande och de är en allt vanligare syn vid svenska kuster. Vikvalar och knölvalar har återhämtat sig starkt. Blåvalsbeståndet runt Island återhämtar sig. Beståndet utanför Kalifornien är snart uppe i nivå med ursprunglig storlek.
Gigantiska djur som försvann
Vissa bestånd av valar är dock utrotade, som beståndet av nordkapare som levde längs hela Europas atlantkust samt beståndet av gråvalen som fanns i nordvästatlanten. Andra bestånd är mycket låga och återhämtar sig mycket sakta, som blåvalsbeståndet i Antarktis. Man uppskattar att det vid 1900-talets början fanns 300 000 blåvalar i Antarktis. En blåval blir 32 meter lång som vuxen. Om man lade alla dessa valar i en rad blir det motsvarande sex gånger Sveriges längd. I början av 1970-talet uppskattades att endast 300 blåvalar fanns kvar i Antarktis. Det hade varit en storskalig slakt utan like, för att nästan enbart komma åt valarnas späck.
Valarna var nämligen riktigt illa ute. Under 1900-talet slaktades runt 3 miljoner valar i den kommersiella valjakten. Sverige har sin del i detta eftersom en av de allra största flytande fabrikerna för slakt av valar, valkokeriet Kosmos III, byggdes 1948 i Göteborg åt ett norskt rederi. Valharpunkanoner tillverkades i Karlskoga, där minst 1200 kanoner tillverkades fram till 1952. Spetsar för valharpuner tillverkades i Uddevalla.
Valjakten får ett slut
Den Internationella valfångstkommissionen, IWC, som först bildats för att organisera valindustrin, var central för den globala överenskommelsen om stopp på valjakt. En starkt bidragande orsak, förutom den allmänna opinionen, var att lönsamheten hade sjunkit kraftigt.
Island, Färöarna, Norge och Japan bedriver dock fortfarande jakt, främst för kött, på grindval, vikval och antarktisk vikval som har relativt starka bestånd. Men efterfrågan på köttet minskar. Inuiter och andra ursprungsbefolkningar bedriver traditionell jakt på val i begränsad omfattning.
Fortfarande en aktuell fråga
Valarnas återhämtning är mycket glädjande och de är en allt vanligare syn vid svenska kuster. Det känns hoppfullt att åtgärder som tas så tydligt kan ha positiv effekt. Tänk vad mer vi skulle kunna åstadkomma tillsammans!
Författare: Kennet Lundin, biolog på Göteborgs naturhistoriska museum
