Webbplatsen använder teknik som troligen inte stöds av din webbläsare som exempelvis Internet Explorer 11. Vissa saker kan se konstiga ut eller inte fungera. Vi rekommenderar att du byter till en modern webbläsare istället.

Gå direkt till huvudinnehållet

Historiska museisamlingar ger svar på framtidens frågor

En man på ett kontor lyfter en papplåda med musselskal i

Göteborgs naturhistoriska museum har miljontals djur i samlingarna. När modern teknik utvecklas kan de få ny betydelse. Ted von Proschwitz lyfter exemplet flodpärlmusslan: gammalt material som i dag ger svar på globala klimatfrågor.

Magasinets trånga gångar är kantade av otaliga hyllor. Ted von Proschwitz, vetenskaplig intendent på Göteborgs naturhistoriska museum, kliver ner från en knarrande stege med en grå papplåda i handen. I den finns mörka musselskal. En lapp med snirklig handstil berättar att de är insamlade i halländska Fröllinge.

Skalen är från flodpärlmusslor. Arten kan bli över 280 år. Vi återkommer snart till hur man kan veta det. Först: en snabblektion i en komplicerad livscykel. Honmusslan släpper ut miljontals larver. Några lyckas hitta en ung lax eller öring, fäster sig i gälen bildar en cysta. Upp till ett år senare sprängs cystan. En liten mussla sjunker till botten och lever ett undanskymt liv mellan småsten och grus. Efter flera år sätter den sig i filtreringsposition. Den gräver kanske lite med foten, men ägnar sig annars bara åt att filtrera näringsämnen ur vattnet år efter år. Musslan växer livet ut. Varje år bildas en ring på skalet, ungefär som på ett träd.

Ted von Proschwitz har studerat flodpärlmusslan ur många olika aspekter. Arten är intressant ur ett biologiskt perspektiv, men också ur ett kulturhistoriskt och ekonomiskt. Flodpärlmusslan är den enda sötvattenlevande art som kan ge stora, fina pärlor.
– Jag vill jag ha ordning på utbredningen och spåra historiska populationer, men har också jobbat mycket med historisk litteratur. Musslan har många kulturhistoriskt intressanta aspekter.

Redan på medeltiden nämner ärkebiskop Olaus Magnus flodpärlmusslor. På 1500-talet organiserar Gustav Vasa pärlfisket. Fler intresserade kungligheter följer. Kung Erik XIV hade bland annat sötvattenspärlor i sin krona. Karl XI ägde en pärlbeströdd sadel. Under honom blev också pärlfiske kronans privilegium. Det fanns till och med pärlfiskeinspektörer på 1600-talet.
– Den som hittade pärlor var tvungen att ge upp dem till staten. Det ledde till rovfiske. Man utrotade säkert flera populationer och decimerade många, säger Ted von Proschwitz.

Göteborgs naturhistoriska museum har material av flera tusen flodpärlmusslor. Många är insamlade på 1840-talet av August Malm, mest känd som intendenten och konservatorn som såg till att museets blåval kom på plats.
– Malm var säkert bara intresserad av arten, flodpärlmusslan var ju något spektakulärt. Han tog stora kollekt och det ska vi vara väldigt tacksamma för. Det har vi och olika forskare kunnat använda på många sätt.

Malms musslor skulle komma till nytta långt senare. Under 1980-talet hände stora saker på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm. Forskaren Harry Muttvei utvecklade en metod för att åldersbestämma flodpärlmusslan genom att snitta skalet och slipa fram en yta där man kunde se alla årsringar. Nu stod det klart att flodpärlmusslan kan bli riktigt gammal.
Muttvei samarbetade med forskaren Torbjörn Westermark på Kungliga Tekniska Högskolan (KTH). Han utvecklade en teknik för att analysera grundämnesinnehållet i varje enskild årsring med hjälp av en spektrometer, ett slags mätinstrument. Nu gick det att få ut diagram över hur olika grundämnen varierar över tid.
– Det var ganska sensationellt. Med våra musslor insamlade 1840 gick det att följa utvecklingen av grundämnen i vattendrag till början av 1600-talet. Musslorna filtrerar ju vatten hela tiden och får loss näring som lagras in i årsringen. Skalet blir ett miljöarkiv, säger Ted von Proschwitz.

Vad kan man se där?
– Tydligaste exemplet är nog industrialismens framväxt. Plötsligt kom en massa grundämnen som inte frisatts naturligt tidigare och hamnade i musselskalen. Ämnena gjorde inte musslan direkt illa, de bara lagrades in.

I dag ingår Ted von Proschwitz i en internationell forskargrupp som mäter stora mängder flodpärlmusslor. Syftet är att titta på tillväxt och om historiska skillnader kan korreleras till förändringar i klimatet. Några slutsatser är redan klara.
– Musslorna växer snabbare än de gjorde tidigare. Vi vet att skillnaden antagligen kan kopplas till förhöjda temperaturer i vattendragen. Och att det här blir negativt för musslorna. Det kan slå ut populationer.

Vilken betydelse har museets samling för den forskningen?
– Utan Malm och andra historiska insamlare hade vi inte kunnat följa utvecklingen. För att kunna få ut statistik måste man ha en stor serie. Då blir vårt material oerhört värdefullt.

Ted von Proschwitz gör plats bland instrument och glasburkar på ett bord i arbetsrummet och lyfter upp en pappkartong. Det är senaste leveransen av skal från flodpärlmussla. Nu ska han gå igenom materialet och avgöra vad som är värt att spara. Skicket är en faktor. Han plockar upp ett trasigt skal ur lådan.
– Kan vi inte säkert identifiera årsringar är skalet oftast inte mycket att ha. Om det inte är väldigt gammalt eller kommer från en plats där vi inte visste att den fanns. Då är det ett viktigt belägg för arten.
Andra faktorer kan spela in i beslutet, beroende på art och forskningsintressen.
– När man studerar fåglar och miljögifter vill man kanske täcka in vart femte år. Har vi en tidslucka kan en gammal privatsamling bli väldigt värdefull.
Har materialet väl ansetts värt att spara ska det också få stanna i hyllorna enligt Ted von Proschwitz. Museets samlingar ska inte gallras.
– Vi vet aldrig hur det kan komma att bli använda, vilka metodiker som utvecklas, hur man kan analysera när tekniken hela tiden förfinas.

Den hållningen är dock inte självklar i en politiskt styrd verksamhet. Ted von Proschwitz har 50 års erfarenhet av Göteborgs naturhistoriska museum. Gallring är ett ständigt diskussionsämne. Materialet kräver ju resurser i form av plats och personal.
– Politikerna har inte alltid kunskapen och frågar ibland om det inte räcker med en älg eller mussla. Vi hade ju inte kunnat vara med i musselmätningsprojektet om vi bara haft ett exemplar. Nu kan vi mäta många, det blir en helt annan sak. Det visste inte Malm. Vi vet inte! Nya saker händer hela tiden. Det är väldigt spännande.

Ett annat pinfärskt exempel på att gamla samlingar kan leda till nya upptäckter är årets nobelpristagare i fysiologi eller medicin. Forskaren Svante Pääbo har bland annat kartlagt neandertalarnas arvsmassa och upptäckt en utdöd människoform genom att analysera uråldrigt dna.
– För några decennier sedan tänkte ingen på att man skulle kunna extrahera dna ur museisamlingar. Vi sitter på en enorm databank. Tänk bara alla utdöda arter. Hur placerar man in dem, hur har de utvecklats? Mycket av svaret har vi i samlingen, säger Ted von Proschwitz.

FAKTA: Flodpärlmussla
Flodpärlmusslan (Margaritifera margaritifera) lever framför allt i kalla vattendrag och finns i dag främst i Norge, Sverige, Finland och angränsande delar av Ryssland.
Flodpärlmusslan kallas paraplyart. Den är rödlistad och ställer höga krav sin livsmiljö. Om kvaliteten på habitatet är så hög att den reproducerar sig och trivs, kommer man sannolikt hitta en rad andra sällsynta arter i samma vattendrag – under flodpärlmusslans paraply.
Pärlan bildas naturligt när musslan lagrar in pärlemor runt föroreningar som kommer in mellan mantel och skal. Vackra pärlor är sällsynta. Man hittar en enda på 10 000 musslor.

(Texten publicerades i tidningen Kult nr 3, 2022, som ges ut av Svenskt Kulturarv.)


Senast uppdaterad: 2023-01-10 11:58